Olja

​

En guide till oljemåleriet –

hur man började och hur man kan fortsätta

av Kerstin Pettersson

​En riktig tavla är en oljemålning.

Så säger ofta människor som själva inte målar. En oljemålning känns tung och äkta, till skillnad från plastiga akrylmålningar eller akvarellmålningar på papper.

Duk, olja, terpentinlukt och gamla mästare.

Så långt myten. Inte ens lukten stämmer alltid. En öppnad oljefärgstub luktar inte. Luktar gör lösningsmedlen; Balsamterpentin och White Spirit (lacknafta). Lösningsmedier och oljor använder man för att spä ut färgen. Outspädd färg har en konsistens som smör, bra för tjockare applikationer och inget vidare för små, fina detaljer. Samma sak gäller för akrylfärg. För att hindra färgen att klumpa ihop sig i penseln blandar man ut den med ett medium eller lösningsmedel. Inom oljemåleriet använder man Rå Linolja, Liquin samt olika målarmedier.

Samma pigment, olika bindemedel

Det som särskiljer olika färgtyper är bindemedlen. Alla färger består av pigment och bindemedel. Akvarellfärg består av pigment och gummi arabicum; akrylfärg av pigment och akrylpolymer och oljefärg av pigment och linolja eller vallmoolja. Eftersom linolja har en tendens att gulna använder man hellre vallmoolja som bindemedel till de vita färgerna. Vallmoolja utvinns ur vallmofrön, torkar långsammare än linolja och gulnar inte.

Att en färg består av ett unikt pigment betyder att ett enda pigment har använts till färgen. Unika pigment ger ofta klara, starka färger som inte smutsas när de blandas med andra färger. Det är egentligen ganska självklart. Små barn rör gärna ihop så många färger som möjligt och resultatet blir till slut grått eller brunt. Vill man att färgerna ska vara så lyskraftiga som möjligt gäller det att hålla dessa relativt rena och oblandade och då är det praktiskt med unika pigment. Ibland går det inte att få fram en kulör med mindre än att man blandar flera pigment. Ett exempel är Indigo (en djup svartblå färg) som ursprungligen framställdes av vejdeplantan. Dagens Indigo är en permanent färg och framställs av en blandning av Ultramarin, Ftalocyanin och Svart.

Det allra första mediet i historien var antagligen saliv. Blandar man saliv med sot eller jord och sen tillsätter fett som bindemedel får man en svart färg som går att teckna eller måla med. Historiens första färger kanske inte var så tekniskt avancerade men satt ändå kvar på grottväggarna i många tusen år.

Färgen som klassfråga

Länge var färg en klassfråga. Vem som helst hade inte råd att måla. I synnerhet inte med blått eller lila. Den första oblandade lila färgen var Tyrian purple som utvanns av en körtel hos Valthornssnäckan.
Det gick åt 12000 snäckor för att producera 1,5 gram färgämne. Ultramarine tillverkades av lapis lazuli, en halvädelsten. Blått och lila blev statussymboler. Att äga en blå målning var nog jämförbart med dagens innehav av mycket dyra bilar…

Fram till 1300-talet föredrog de flesta konstnärer att använda ägg som bindemedel för sina färger. När motiven blev mer komplicerade och mer naturtrogna uppstod behovet av en mångsidigare och mer lättarbetad färg. Om man blandade pigmenten med olja fick man en färg som torkade mycket långsammare än äggtemperan och därför kunde ändras och bearbetas längre. Oljefärgen kunde läggas på tjockt – pastost – eller tunt i lysande skikt – lasyrer.

En av dem som anammade det nya sättet att måla var Leonardo da Vinci (1452-1519), som skapade ett av konsthistoriens mest berömda verk i olja – Mona Lisa - i början på 1500-talet. Leonardo hann bryta ny mark inom målarkonsten trots sina många andra intresseområden och uppdrag.

En lika berömd konstnär som ägnade sig mera helhjärtat åt måleri är Rembrandt van Rinj (1606-1669). Han tänjde på oljefärgens möjligheter, la otaliga tunna lasyrer ovanpå varandra och tjocka skikt som fick målningarna att glimra och glöda. Han målade ansikten som verkligen var ansikten och inte bara vackra dockor.

Rembrandt och hans samtida kunde inte bara måla och teckna. De hade fått lära sig hantverket från grunden genom att gå i lära hos en mästare. Det fanns inga färdiga färger att tillgå. Pigmenten fick köpas i stora bitar som skulle finfördelas i en mortel. Därefter skulle pigmentet rivas tillsammans med bindemedlet på sten- eller glasskivor med en s.k. löpare (ett stämpelliknande verktyg). Sen gällde det att hålla rätt på vilka färger som torkade långsamt och vilka som torkade snabbt. Eftersom man måste vänta på att det underliggande skiktet skulle torka innan man applicerade ett nytt (och skikten dessutom var så många) kunde en målning ta mycket lång tid att fullborda.

Turner, ljuset och färgmakarna

År 1775 föddes Joseph Mallord William Turner i England. Han valde helt andra motiv men målade med samma glöd som Rembrandt. Bäst blev han när han slutade kopiera de gamla mästarna och började skapa efter sitt eget huvud.

Han målade i både olja och akvarell och använde färger som ingen annan: på en vit botten målade han lysande gult, orange, turkost, rosa, knallrött, kolsvart. Han vände de mörka grunderna och jordfärgerna ryggen och förde in solljuset i måleriet. Han målade landskap, hav, rök, stormar. Han förenklade mer och mer, i olja och akvarell. Han skrapade och ristade och la på tjocka färgsjok.

Att Turner använde sig av en helt annan färgskala än Rembrandt har flera förklaringar. Under 1800-talet lyckades man framställa flera viktiga blå färger med ny och billigare teknik. Cerulean Blue kom 1805. Den halvtransparenta blå koboltfärgen 1804. French Ultramarine upptäcktes 1826 i Frankrike, i en tävling för att ersätta lapis lazuli. Det nya pigmentet var kemiskt identiskt med det ursprungliga, mycket dyra, pigmentet.

År 1832 grundade William Winsor och Henry Newton sitt företag Winsor & Newton i Turners London. I Frankrike fanns redan sedan 1720 Lefranc & Bourgeois. Plötsligt fanns det professionella färgmakare som bemödade sig om att framställa permanenta och ljusäkta färger och som dessutom uppfann nya pigment. Konstnärerna behövde inte längre en stab av lärlingar som skulle riva färg i ateljéerna. De första tubfärgerna lanserades och det blev lättare att måla utomhus. Turner hade banat väg för impressionisterna och färgmakarna producerade materialet till det moderna måleriet. Under 1900-talet introducerades många nya syntetiska färger och färgmakarna kunde dra nytta av upptäckter som gjordes inom bil- och flygindustrin. Färgerna blev allt bättre och nu var de flesta permanenta. Väl framme vid år 2000 är utbudet större än vad historiens konstnärer någonsin kunnat föreställa sig i sina vildaste drömmar.

​

Så hur målar man med 2000-talets fina oljefärger?

Vill man kan man måla som Rembrandt, i lager på lager. Då bör man lära sig en del om färgernas olika kemiska egenskaper och torktider. Framför allt bör man hålla tre regler i huvudet:

• Fett på magert (blanda mer olja eller målarmedium + mindre förtunning i varje nytt lager).

• Tjockt på tunt (tjockare lager tar lång tid på sig att torka)

• ​Elastiskt över mindre elastiskt (= en sammanfattning av de två första reglerna)

Om man gör tvärtom, magert på fett så kan det övre färgskiktet hinna torka och krympa innan det undre är torrt och då finns det stor risk att det undre lagret spricker. Oljefärg torkar när syre kommer i kontakt med oljemolekylen och startar en reaktion, som omvandlar den flytande oljans ganska linjära struktur till en hård, tredimensionell gallerstruktur. Oljefärg som appliceras korrekt kan hålla i många generationer (grottmålningarna i 15000 år…). Oljefärg som appliceras fel kan spricka och flagna. Om man tillsätter för mycket lösningsmedel blir den kemiska strukturen för tunn. Om man använder oxiderade eller alltför gamla lösningsmedel, eller medel avsedda för byggbranschen, kan det finnas orenheter som gör att färgen inte kommer att torka helt. På kemisk nivå hindras de strukturella skikten från att bildas.

Att lägga grunden

Om man målar för evigheten gäller det att använda rätt material. Det kan vara frestande att grundera en duk med tak- eller väggfärg i stället för den dyrare Gesson, men det är inte så smart i det långa loppet. Grunderingen av en tavla är en viktig faktor eftersom den ska se till att absorptionen och vidhäftningen blir bra, dvs. att ovanpåliggande färglager verkligen fastnar och inte trillar av efter ett tag. Vägg- och takfärger är billigare just för att man räknar med att människor vill byta färger på sina rum. Det är värre om en av Rembrandts målningar börjar tappa färgerna än om taket börjar flagna efter 50 år.

Man brukar kunna se på glansen på en duk om fabriksgrunderingen är oljebaserad eller akrylbaserad. Oljan glänser lite medan akrylen är matt. Akrylgrunderade dukar kan strykas med Gesso även om man sen tänker måla i olja. Man applicerar ett eller två lager Gesso om man vill tona duken (då tillsätter man lite färg) eller helt enkelt göra ytan lite jämnare. Innan man lägger på lager nummer 2 sandpapprar man försiktigt ytan.

Vill man använda opreparerad linneduk måste den först bestrykas med varmt lim (Kölnerlim, benlim, kaseinlim). Limmet har till uppgift att försegla duken så att inte grunderingen sugs upp av väven och blir alltför spröd och flyktig. Limgrunden måste torka innan man kan applicera (stryka på) grundfärgen. En linneduk utan grundfärg skulle mörkna och dessutom skulle absorptionen inte bli särskilt bra. Om man känner sig riktigt energisk kan man blanda sin egen grund av krita, zinkvitt och limvatten. Annars köper man Oil Painting Primer. En oljegrundering gör dukens yta lite jämnare och blankare än en grundering med Gesso. Vill man grundera i flera lager blir resultatet bäst om man slipar ytan lätt med sandpapper mellan lagren.

Papper kan också grunderas med Gesso.

Trä sväller och krymper och kådan i kvistarna bildar utfällningar efter ett tag. Vill man måla på trä måste man först stryka alla kvistmärken med kvistlack och låta detta torka. Sen penslar man hela ytan med benlim som man också låter torka. Till sist är det dags för Oil Painting Primer och när denna har torkat kan man äntligen börja måla.

Om man inte vill skissa först, förstås. Då skissar man upp konturerna med ritkol (eller blyerts)som man sen försöker blåsa bort så att kolet inte ska svärta ner färgerna. Eller också sprejar man Fixativ över teckningen. Man kan också teckna upp konturerna med förtunnad färg enligt nedan.

Lager på lager på lager

Det traditionella sättet att måla i olja har varit att gå från mörka toner till ljusa. Vad man väljer att göra med ljuset och mörkret är en smaksak. Däremot är man tvungen att måla det första lagret med förtunnad färg om man har tänkt sig att måla skikt på skikt. Man kan göra på flera sätt:

• Förtunna sin vanliga oljefärg med lite Balsamterpentin eller Artist´s White Spirit (lacknafta för konstnärer) + några droppar (rå) linolja eller målarmedium (så att pigmenten fortfarande binds samman i färgen).

• Blanda vattenlöslig oljefärg (t.ex. Artisan) med vattenlöslig Thinner och lite Painting Medium (också vattenlöslig). Fördelen med vattenlöslig oljefärg är att man inte behöver använda starka, luktande lösningsmedel samt att penslarna kan rengöras med tvål och ljummet vatten.

När man har målat sitt första lager får man hitta på något annat att göra i några dagar tills färgen har torkat (kan ta mellan 2-12 dagar). Lager 2 applicerar man med en blandning av färg + lite mindre lösningsmedel och lite mer olja än i lager 1.

När lager 2 har torkat och blivit klibbfritt (ska inte kännas klibbigt när man nuddar det) kan man fernissa det med Mellanfernissa (Retouching Varnish), om man vill förhöja glansen i färgerna och förhindra att lagren kanske blandas lite grann. Fernissor torkar snabbare än oljefärg. Slutfernissan krymper (och dessutom är den borttagbar) och ska inte användas mellan lagren. Mellanfernissan krymper inte och den underliggande färgen kan fortsätta torka på djupet utan att krackelera. Om man inte är riktigt säker på att färgen är helt torr bör man använda mellanfernissa i sprejform.

Lager 3, 4, 5, 6,….20 målas på samma sätt. Tillsätt mer olja för varje lager så att färglagren ökar i elasticitet. Vill man att färgerna ska blandas optiskt (i ögat) mellanfernissar man varje lager. Till slut kan man få en målning som skimrar av ett inre ljus.

Tjockare färgskikt som man lägger på med kniv behöver längre tid för att torka. Vill man applicera ett tjockt men transparent färgskikt blandar man färgen med Liquin Impasto (blankt) eller Liquin Oleopasto (mattare). Båda medierna förkortar färgskiktets torktid.

Liquin är ett mycket populärt alkydmedium som används till oljefärger och alkydfärger. Det förkortar torktiden, ökar glansen och transparensen, gör färgen flödigare (och gulnar inte nämnvärt).

Vattenlöslig oljefärg

Eller också skippar man de traditionella medierna och färgerna som är så svåra att få bort från penslarna när man är färdig. Det låter som en saga men det finns vattenlösliga oljefärger, t.ex. Artisan Water Mixable Oil Colour med samma konsistens som vanlig oljefärger och samma egenskaper. I Artisan är bindemedlet linolja eller safflorolja som har modifierats så att de kan blandas med vatten. Man kan förtunna (försiktigt) med vatten och färgen torkar när vattnet avdunstar och oljorna oxiderar.

Till Artisanfärgerna finns ett helt sortiment med vattenlösliga medier och lösningsmedel. Man målar på samma sätt som med vanliga oljefärger. Man kan blanda Artisanfärger med traditionella oljefärger men då måste penslarna tvättas med annat än vatten efteråt.

Den fantastiska oljekritan

Man kan till och med teckna med oljefärg men då kallas färgen Oilbar. En Oilbar är oljefärg i kritform. Kritan har ett tunt yttre skal (som gör att färgen innanför inte torkar)som man gnuggar bort när man vill teckna med den. När man har tecknat färdigt bildas det ett nytt skyddande skikt på kritan. En Oilbar består av förstklassiga pigment, linolja eller safflorolja samt ett speciellt utvalt vax. Kulörerna är mycket starkare än hos vanliga kritor. Det finns en genomskinlig Oilbar som motsvarar linolja, men är ett medium i fast form (kritform).

Oilbar kan användas tillsammans med andra oljefärger. Eftersom kritorna innehåller vax blir de feta och ska därför hellre läggas över färger än under (regeln fett på magert igen…).

Blandtekniker

Man kan använda oljefärg i blandtekniker. Om man har målat med vanliga vaxkritor och sen löst upp dem med lite balsamterpentin kan man lägga sista lagret med oljefärg (och målarmedium eller linolja).

Eller så kan man helt enkelt använda akrylfärger till sina transparenta eller opaka skikt. Då kan man bygga upp strukturer utan att bry sig om kemiska förändringar eller krympande lager. Man kan lägga in fjädrar eller tyg i färgen, göra veck eller mönster. Då är det inga problem att lägga en tunn oljelasyr över ett tjockt färglager. Eftersom oljefärg torkar långsammare än akrylfärg och därför är lättare att förtona eller retuschera kanske man vill använda oljefärgen till de sista detaljerna, de som ska bli pricken över i:et.

Man kan lägga 20 lager akrylfärg på sin duk eller pannå och sen oljefärg, bara man håller i minnet att man aldrig får lägga akrylfärg ovanpå oljefärg!

Målningar ska inte stå och torka i mörker. Alla målningsoljor blir bruna i mörker och bleknar i ljus.

A la prima – strunta i skikten

Om man vill koncentrera sig på att få in dynamik och spontanitet i sin målning kan man inte hålla på och peta med olika skikt. Då målar man rakt på; schumrar, skrapar, förtonar med en bred pensel, lägger färger bredvid varandra i kraftfulla penseldrag som Vincent van Gogh. Hans rastlösa sinne gick igen i tavlorna med synliga penseldrag och intensiva färger som nästan hoppade ut från duken.

Vill man hålla färgerna rena använder man en pensel till varje färg. Till oljefärg är det bäst med svinborstpenslar eller syntetpenslar. Ska man använda mårdhår måste färgen vara ordentligt förtunnad med medium för att det ska gå att måla.

När man har målat klart måste penslarna tvättas med terpentin eller med den miljövänligare Dekorima Färglösare (Artisanfärgerna tvättas bort med tvål och vatten innan de har torkat).

Fernissa

När man är färdig med sitt mästerverk måste detta torka, minst ett halvår. Om man målar till en utställning är det förstås orealistiskt att alla tavlor ska vara färdiga ett halvår i förväg. Då kan man åtminstone spreja målningarna med mellanfernissa.

Om man har målat med både akryl och olja får man använda en fernissa som går till både akryl, alkyd och olja.

Slutfernissan kan vara blank eller matt eller någonstans där emellan. Slutfernissan bör vara borttagbar. Det är meningen att det ska vara fernissan (och inte själva målningen)som blir smutsig och solkig av allt som flyger omkring i luften. Då kan man försiktigt putsa bort slutfernissan med Varnish Remover och sen lägga på ny och fin fernissa, så att mästerverket ser bra ut 50 år till…

Lite ofarligare än Varnish Remover (om man är ovan) är Artists´Picture Cleaner som tar bort smutsen på fernissan men inte själva fernissan.

Ibland kanske man bara ställer undan en målning. Någonting har gått fel (som det ofta gör) och man vill helst glömma eländet. Något eller några år senare råkar man snubbla över duken och då tänker man att ”det var ju i alla fall en dyr duk, man borde göra någonting av den”. Torr borde den ju vara, så länge som den har stått där och skräpat.

Man kan måla över duken och börja om, men helst inte med vanlig vit färg. Safflorolja och vallmoolja (som används till vita färger då linolja kan gulna) krymper och sväller mer än linolja och är därför inte bra till övermålningar som ska bli undermålningar. I stället finns Underpainting White – titanpigment rivet i linolja och Foundation White, ett blypigment som också det är rivet i linolja.

Det fina med oljefärg är att det går att skrapa bort och korrigera, om och om igen. Ibland kan till synes hopplösa målningar förvandlas till mästerverk!

​

Tillbaka